Även om svenskan har varit officiellt administrativt och liturgiskt språk sedan tidigt 1500-tal ansågs det fram till nyligen inte nödvändigt att i lag fastställa svenskans status som officiellt språk i Sverige. Den lingvistiska definitionen av en svensk dialekt är de lokala varianter som inte blivit starkt påverkade av standardspråket och vars ursprung kan spåras ända tillbaka till fornnordiskan. Också i Argentina, särskilt kring byn Oberá som grundades av inflyttade svenskar, har det funnits svensktalande grupper av vilka uppskattningsvis ett hundratal svensktalande lever än idag. Flera av nationalspråkens dialekter kan vara ett mellanting svenska spel live casino mellan olika språk, som till exempel de svenska dialekter som talas i delar av Dalarna (Älvdalsmål), Jämtland, Dalsland och Värmland, nära gränsen till Norge. Danska, norska och svenska beskrivs ur ett lingvistiskt perspektiv därför främst som ett dialektkontinuum, en grupp närbesläktade dialekter av skandinaviska. Denna utveckling har skett på grund av Islands och Färöarnas isolering från de övriga språken och även lågtyskans starka inverkan på danska, svenska och norska genom den tyska hansan under medeltiden.
Den tyska bokstaven ü behandlas som en variant av y och återges ibland i utländska namn. Bokstaven à används för att beteckna enhetskostnad, och är ett lån från franskan. Det gäller särskilt när betoningen ändrar begreppets betydelse, (såsom ide jämfört med idé). Dessa bokstäver skapades på 1500-talet som utvecklingar av att skriva bokstavsparen ao, ae och oe ovanpå varandra. En mycket produktiv metod för att bilda nya ord är också genom att lägga till ändelsen “-a” till ett ord och därmed bilda ett nytt verb som i “bila” eller “pakta”. Dessa blev senare transkriberade för att bättre återspegla det svenska uttalet, såsom “paraply” (fr. parapluie), “nivå” (fr. niveau) och “ateljé” (fr. atelier).
- Verbböjningen var också mycket mer komplex; i den ingick såväl indikativ som konjunktiv och verb böjdes efter både person och numerus.
- Också i Argentina, särskilt kring byn Oberá som grundades av inflyttade svenskar, har det funnits svensktalande grupper av vilka uppskattningsvis ett hundratal svensktalande lever än idag.
- Även om den inte stämde överens med samtidens talspråk så var den inte överdrivet konservativ i sitt språkbruk.
- Det har dock inga ambitioner att utöva direkt kontroll över språket liknande de som Académie française har som mål.
- I övriga Finland talas det som modersmål framförallt i de finlandssvenska kustområdena i Österbotten, Åboland och Nyland.
I den svenska ortografin används kolon på samma sätt som i exempelvis engelskan, men med några undantag. Det motsatta är också möjligt som till exempel det relativt nytillkomna ordet “tänk”, som en synonym till “tankesätt”. Som i både tyska och nederländska kan dessa ofta bli mycket långa och exemplen på fullt korrekta, men föga praktiska sammansättningar är många.
Fram tills på 1950-talet bedrevs svensk skolundervisning i staden och än idag bedrivs språkundervisning i mindre utsträckning bland svenskättlingarna. Länder med betydande svenskspråkiga minoriteter är bland annat Tyskland och Storbritannien ( i vardera land), Spanien (17 000), Frankrike (15 000), Kanada (se även ovan), Australien och Schweiz (6 000 i vardera land), Belgien (5 000) och Italien (3 000). Därutöver kan även den lilla svensktalande minoriteten i Estland tilläggas, som levt där sedan 1200-talet. En betydande migration mellan de nordiska länderna finns, men på grund av likheterna i kultur och språk assimileras ofta dessa invandrare och utmärker sig inte som en egen etnisk minoritet, Finland undantaget. Svenska är lagstadgat huvudspråk i Sverige, där det är modersmål för cirka 9,2 miljoner invånare. I Frostvikens socken i Jämtland förekommer fortfarande det så kallade Lidmålet, ett trönderskt bygdemål.
På 700-talet hade det germanska språk som talades i Skandinavien (urnordiska) undergått några större förändringar och utvecklats till fornnordiska. Även om språkförändringar aldrig är så abrupta som det antyds av terminologin, som inte bör tolkas alltför bokstavligt, så tillämpas här de mest erkända indelningarna som används av svenska språkforskare. Svensk språkhistoria är det vetenskapliga studiet av svensk språk- och texthistoria från folkvandringstid till nutid samt av olika teoretiska synsätt på språkförändring och text. I Finland regleras svenskan av Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken som har officiell status som språkmyndighet.
De flesta av talarna behärskar även rikssvenska (eller högsvenska som i fallet med de finlandssvenska). Dessa dialekter kan vara näst intill obegripliga för de flesta svenskar och betraktas ibland som egna språk. Många av de mer genuina dialekter som talas i orter som Orsa och Älvdalen i Dalarna, Skellefteå i Västerbotten, Kalix i Norrbotten eller Närpes i Österbotten har ofta mycket särpräglade fonetiska och grammatiska aspekter, såsom upprätthållandet av äldre kasussystem. I slutet på 1800-talet skall det också ha funnits en betydande svensktalande koloni i nuvarande Namibia, även om den emellertid sedermera assimilerats till omgivande språkgrupper.
Viktiga språkhändelser under 1800-talet inkluderar Carl Gustaf Leopolds avhandling om stavning, införande av folkskolan 1842 och den Svenska Akademiens ordlista år 1874. Till stor del berodde det på enskilda skribenters tycke, och påverkan från tyskan, där samtliga substantiv än idag skrivs med stor bokstav, var stor. År 1786 grundas den Svenska Akademien, vars syfte är att främja det svenska språkets “renhet, styrka och höghet”. Under 1700-talet utkom “Sweriges rikes lag” med ett modernt språk, liksom flera grammatikor och handledningar som moderniserar skriftspråket. Samuel Columbus bok “En swensk ordeskötsel” från 1680 propagerade för svenskans användning och för att skriva som svenskan talades.
Även om den inte stämde överens med samtidens talspråk så var den inte överdrivet konservativ i sitt språkbruk. Substantiv, adjektiv, pronomen och vissa räkneord böjdes i fyra kasus, som förutom de moderna nominativ och genitiv även inkluderade dativ och ackusativ. Över huvud taget är de lågtyska lånorden av en helt annan karaktär än lånord från de mer verkligt främmande språk som skulle komma senare.
Chris mamma Eva vägrar prata – tagit tydlig ställning
Utgivningen av sådana böcker har fått språkvetare som Sture Allén och Catharina Grünbaum att kalla svenskan för ett av världens bäst beskrivna språk. Språkrådet består av representanter från en rad olika organisationer, inklusive Svenska Akademien. Det har dock inga ambitioner att utöva direkt kontroll över språket liknande de som Académie française har som mål. Så sent som den 7 december 2005 beslutade Sveriges riksdag med röstsiffrorna 147 mot 145 att inte anta svenskan som officiellt majoritetsspråk utan att även fortsättningsvis endast benämna svenskan som huvudspråk. Lagen innebär också ett starkare skydd för det svenska teckenspråket och för de fem nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. I den språklag som trädde i kraft 1 juli 2009 anges att svenskan är huvudspråk i Sverige.
Till skillnad från i dialekter i Mellansverige och Norrland assimileras inte heller /r/ med supradentala konsonanter i sydsvenska dialekter med tungrots-r. Det unika svenska fonemet /ɧ/ (sje-ljudet eller en tonlös palatal och velar frikativa) och dess påstått dubbla artikulationsställen är ett svårt och komplicerat ämne som fortfarande är något omstritt bland fonetiker. Många dialekter har även diftonger där särskilt gotländska och skånska märks tydligt.
Obetonat /ɛ/ uttalas som ə (eller schwa) i de flesta dialekter och en sänkning av vokaler före /r/ är nästan universellt förekommande. Personer som flyttar från ett dialektområde till ett annat anpassar ofta talet till att stämma väl överens med ljuden i den nya dialekten medan hemmadialektens prosodi ofta blir kvar. Svenskans ordmelodi, prosodi, är ett utmärkande drag som även tillhör de tydligaste skillnaderna mellan olika dialekter. Det finns sammanlagt 18 konsonantfonem av vilka /r/ och särskilt /ɧ/ har ett stort antal varianter, oftast beroende på dialekt, men även på kön, ålder, social ställning och sociala sammanhang. Svenska har 17 eller 18 vokaler (kort /e/ och /ɛ/ sammanfaller i de flesta dialekter).